huvor, huvor, huvor...

Har tagit tag i mitt tygförråd senaste dagarna och börjat göra saker av min uppsjö av stuvbitar som jag har liggandes. Vad räcker då en stuvbit till? Ja, exempelvis till en huva. Jag har blivit smått förälskad i Sköldehamnsmodellen, så nu har det blivit 2 såna huvor på kort tid.


Här är en i grönrutigt ylle som jag fodrat med mjukt grått ylle.

Så här ser den ut på mig. Doket är möjligen aningen för litet, men den funkar.

Jag hade inte tillräckligt av det gråa yllet för att fodra hela, utan jag fuskade och fodrade bara delar av huvan. Har dock en känsla av att detta var väldigt vanligt historiskt också, att man inte helfodrade utan bara fodrade delar av ett plagg, både för funktion och för estetik.

Sen gjorde jag en till huva i samma stil, fast lite större. Nu i grå vadmal och fodrad med vanligt grått linne.

Klippte ut alla bitar både i yllet och linnet, och sen sydde jag ihop yllehuvan, måttade linnebitarna och nålade fast dem så att sömsmånerna låste fast kanterna och sydde fast. Så här ser huvan ut på insidan.

Detta blev slutresultatet. 

Nu håller jag även på med slutfållningen av ytterligare en huva: vinrött ylle fodrat med klargult linne. Mycket vackert! Men den spar jag till nästa bloggpost.